Men åååå

Folk!

Är det så himla svårt att höra av sig, varför svarar du inte på mina sms? Man undrar ju vad man har gjort för fel. I överlag känns det som att jag jagar alla, ringer och styr upp, ibland händer det (ja det är sant!!) att folk kontaktar mig. Då känns det helt fantastiskt ju. Men jag antar att jag måste börja så, som Alex sa. I en ny stad, för att få vänner, jag måste pusha. Det kanske blir för svårt för dom som jag försöker komma nära, men jag måste gå tillväga på det sättet. För annars kommer ingen ringa mig i framtiden heller! Eller svara på sms.

Idag träffade jag däremot Åsa! Åh söta rara Åsa, hon är ett litet piller faktiskt. Vi fikade på Pappa Ray Ray och skvallrade och pratade som att vi inte sett folk på år och dar! Imorgon ska vi slå våra sorgliga arbetslösa arslen ihop och gå på museum, det kommer bli kul hoppas jag. Fan vad jag vill ha ett jobb. På riktigt. Inget skitjobb dock, jag skulle helst inte vilja ha ett nytt caféjobb men det lutar ju starkt mot det... Tyvärr...

Dagens skummaste var på Weekday, jag testade dom supersuperhöga-i-midjan-jeansen som slutar precis under brösten. Snyggt? Till viss del. Inget jag skulle köpa dock.

Nu ska jag försöka göra något kul, kanske jobba i min nya konstbok, den kommer bli skitbra när den är klar om tusen år... Eller kanske researcha om min fotoidé. Eller sova.

Fast mest vill jag att folk ska kontakta mig. Jag är ibland så sjukt ensam. Men som Åsa sa, hellre ensam i Stockholm än hänga på Apberget.