Memory Lane

Efter påminnelse via en annan blogg så reste jag flera flera år tillbaka i tiden. Jag vet att ni är säkert jätteless på youtube-klipp men ta dig en titt och säg mig, känner du dig inte som tonåring igen?

Men orka

Klockan är 04:22 och folk går inte hem. Jag har lagt mig i min säng och lyssnar på detta fantastiska stycke



Tack Olle och Petter för typ den finaste presenten (Interpols Our Love To Admire på vinyl <3)
Ni är så himla fina!

Att få shoppa av sig

Jag kan bli så avundsjuk när folk får shoppa loss. Jag har inte den ekonomin just nu. Snart har jag det, i slutet på november för att vara mer exakt. Nog om det.

Jag kasserade in en julklappspeng av min far och åkte till IKEA. Jag höll på att spåra ur, var som en sockerhög femåring och blev yr av alla grejer när jag sprang runt och var glad som en hund. Jag är mycket nöjd med min shopping. Jag köpte en redig bokhylla så jag äntligen kan rensa ur den sista flyttkartongen och ställa upp mina filmer, konst och pärmar. Jag köpte en laptop-kudde, väldigt praktisk sak! Nytt bäddset som är så fint att man längtar hem till mormor och så köpte jag en fredskalla. Jag kallar henne för växtis. Hej växtis! Hon står bakom mig i fönstret och är gullig. Min syster kom på mig när jag och växtis kelades på parkeringen. Jag älskar blommor och krukväxter! Mest gröna tror jag.

Jag hittade det ultimata avlastningsbordet till sängen också. Oturligt nog fanns den bara till dubbelsängar. Again, straffad för att vara singel. Moget. Ska försöka få någon att snickra ett liknande. Den är ju på hjul! Dator innan man ska sova, kanske en liten kopp... Rulla ned den till fotändan när det är dags att stänga ögonlocken.

Ikea, jag trodde du var på min sida. Singelsidan. Så fel jag hade. Singlar får bara ha fula avlastningsbord tydligen.

Milo

Jag älskar Heroes! Jag älskar dom här två! Mest Milo!

Mammoth

I flera dagar har jag gått runt och saknat dig. Det är inte legitimt för mig att sakna dig, men jag gör det så oerhört mycket. På så många plan. Jag önskar att vi kunde träffas snart, men jag är rädd för att det inte blir förrän om flera flera månader.

Det går över antar jag. Men jag saknar dig och du betyder så mycket för mig, mer än du någonsin kommer få veta.

Mysteriet

Jag har tappat bort min adapter till min ipod-laddare. Ni vet, en sån här. Jag har ingen aning om var den är, jag blir galen! Jag tappar ju aldrig bort grejer. Har någon av er sett den eller har den i er ägo så vill jag gärna ha tillbaka den.. I miss you!

Ibland kan jag sitta och fundera hur det vore att bo i t.ex. Göteborg. En stad jag inte alls stryker jämnt med, men jag vet inte varför. Att leva Göteborgs-liv. Eller hur det vore att leva New York-liv. Eller San Diego-liv. London-liv. Jag har testat på Umeå-liv och Stockholms-livet. Vet nog allt hur Oslo-livet ter sig också. Men jag vill testa på något nytt om något år tror jag. Fatta att jag redan bott i Stockholm i ett och ett halvt år. Jag och Jonas har ordat smått om stora planer om ett år. Vi får se.

Dagens

Är det något jag är svag för så är det karlar i stylish kläder. Här ovan är ett utmärkt exempel på hur jag själv skulle klätt mig om jag vore man. Jag förstår inte varför fler inte klär sig såhär! Det är så himla fint. Finns alldeles för få. Dvs det finns alldeles för få som gör det rätt. Ska sitta och glo över perfektionismen ett tag nu.

PS. Det är inte Noah Wyle på bilden om man nu trodde det. Det är hans lookalike Daniel Kessler.

Ny titel

Jag blev för några dagar sedan tillfrågad om jag ville bli gudmor till min brorsdotter. Jag svarade ja utan att tveka. Hon ler när jag håller i henne och hon har ont i magen, hon somnar tryggt på min arm. Syster, dotter, faster, gudmor. Det är jag det!

Skammen

Jag kan inte hjälpa mitt beteende. Det kan hända att jag skäms lite över hur jag tänker men jag kan inte hjälpa det. Jag sitter och tittar på blocket, på ticnet på Brucebiljetter och hoppas hoppas att nån ska släppa sina så att jag kan få dom. Jag ringde med två telefoner och ett internet som lurade mig på min plats hela tiden i lördags, ingen av fyra personer fick tag på biljetter. Att jag inte skulle få gå? Det finns inte. I morse ringde jag upp ticnet för att få reda på återsläppdag, det brukar infalla 3-5 dagar efter man bokat över telefon så att säga. Jag köade i 25 dyra minuter för att få höra att "det inte går att säga exakt" och jag sa "men någon dag måste du väl kunna säga? (jag vet hur det här funkar ju!)". Det enda hon replikerade med var att jag kunde ringa igen senare och kolla hemsidan.

Det kommer ju aldrig i hela jävla helvetet att gå.

Så jag sitter och kollar ticnet och blocket. Och jag skäms. För att jag tänker på alla dessa jävla människor som säljer sina biljetter till hutlösa priser, bara för att göra profit på någon som jag. Som kom fram och tog alla biljetter från oss som verkligen vill gå. Fy fan för er. Jag blir så arg och så ledsen att ni inte kan förstå.

Why don't you play the game?

Lördagen spenderade jag vid gula villan, tittandes på laakso som jag tycker väldigt bra om. Hade det inte varit för laakso så hade nog hela kvällen förtrollats till en näve skit som Karin hade uttryckt sig.
Det hade inget att göra med mitt sällskap direkt, kanske lite med att alla andra band jag såg var en gäspning, men mest för att jag kände mig som en tant. Det börjar bli påtagligt, och det är klart att jag låter som en tönt som säger så, men jag kände mig så gammal. Alla snygga, coola, 20-åriga, vicenödiga människor och jag. Jag har inget gemensamt med dom längre direkt, mina intressen för öl och fest kanske har bytts ut mot tidig hemgång och cityakuten. När jag stod där och smuttade på min öl så förstod jag sakta men säkert att jag längtade efter ett vuxet liv. Vuxet i den bemärkelsen av bra jobb, bra boende, stabilt förhållande som kanske leder till familj om några år. Vem vet. Bara det är chockerande, jag har aldrig tidigare kunnat tänka mig en egen familj. Och att jag aldrig i hela världen skulle kunna hitta det på ett sånt ställe som lördagkväll vid gula villan.
Min längtan efter stabilt förhållande, att hålla någon i handen, blev mer och mer påtaglig när fulla fransmän försökte konversera med mig. Sån längtan som drabbade en när man var högstadieålder och ingen ville bli ihop med en. Så kraftigt var det.

Men det kommer. Och jag var ju inte äldst, Orup var ju där.