Larsa

Larsa har i alla tider jävlats med allt och alla på alla möjliga jobbiga sätt. Nu har han fått det han förtjänar. Och det finns på youtube!

My first

När jag hämtade upp den ur högen, tittade jag på den och knäckte ett leende som fortfarande sitter. Det var precis vad jag behövde! Jag vet att jantelagen förbjuder det men jag är så himla glad! Min första förstasida. På min systers födelsedag!

Lost

Det är inte mycket nu men det är för mycket ibland. Har tappat bort mig själv - igen.
Jag testar rekreation ikväll. Ekvationen lyder kamera + the ark. Jag hoppas jag lämnar stället glad. Jag orkar inte vara såhär.

Whaaaddaaaaaap??

Jag har börjat se Scrubs igen, jopp videon här under fick mig att inse att jag försummat Zach Braff nåt så inihelvete. Låg i natt och vred mig av skratt, yes jag garvade även högt men dämpade mig snabbt för att inte väcka övriga lägenheten. Turk när han dansar. Haha!

HILARIOUS!

På tal om att vara kort

Jag sitter och funderar lite på det här fenomenet om att det är så jävla tacksamt för folk att skämta om min längd. Jag bryr mig egentligen inte längre. Jag har valt bort att bry mig, för det är inte lönt att kämpa emot. Ni har ingen aning om hur ofta jag får höra pikar, skämt och dylikt över min längd. Det är som att folk inte fattar att jag vet att jag är kort, liksom, No shit sherlock?
Det folk kanske inte alltid förstår är att jag hela mitt liv fått höra denna eviga visa, i mina yngre dagar bringade det mycket jobbigt för min uppväxt - mobbing. Detta är egentligen ingen skillnad, och som vuxen borde man veta bättre. Jag har aldrig hört någon sitta och driva med någon, rakt i ansiktet, om denna råkar vara fet, lukta illa, ha ticks - whatever - som vuxen människa. Visst, bakom ryggen och det är väl ok för det man inte vet tar ingen skada av. Men av någon outgrundlig anledning är det hysteriskt roligt och absolut okej att driva med mig för att jag tangerar 160 cm. Men jag anser att både som barn och som vuxen så är det bäst att köra isblockmetoden och inte bry sig, för hur mycket man än tappar det och blir galen, ber folk att dra åt helvete och skäller ut så spelar det ingen roll, det blir bara mer tacksamt att skämta om det då. Men jag hoppas att ni vet, att långt härinne sitter fortfarande ett djupt och jävligt less och cyniskt gammalt ärr som hatar era jävla skämt om min längd och as far as I'm concerned så vet jag att det inte är min karma som står i dålig dager för att folk inte har något bättre att fundera över. Alla får det dom förtjänar i slutändan. No pun intended.

Papperslapp

Jag har en bunt av bråte som alltid förföljt mig och min plånbok i flera år. Jag brukar sällan byta plånbok. Jag brukar då snabbt gå igenom och se vad som får följa med, det är bl.a. fyra negativ från östersund 2000 eller 2001 med mig på, en sångtext jag skrev på hamnis för mycket länge sedan fast den kan jag ha slängt, konsertbiljetter, olika kort osv. Jag har även kvar, vad jag tror, en liten flyer. Vikt men annars i mint-condition. Denna (fast i grönaktig nyans):Jag vet inte varför den hänger med. Jag gillar som sagt att ha lite tidsdokument och denna är väl så god som någon. Minns denna spelning än faktiskt. The Locust hehe. Kan även vara sista gången jag såg Separation! Innan Umeå Open då.

Förresten, den som inte sett Jerry Springer-klippen på youtube med han i the Locust borde snabbt kolla upp, hysteriskt kul.

-----

(nån minut senare)

Såg just att datumet spelningen var, var den 12/4. Dvs idag fast för sju år sen! Vilket sammanträffande!

Eeeh...

Dagen till ära lyckades jag givetvis sumpa min framtid - tack, bra jobbat. Läste fel på dag, skolansökningen ska vara inne den 10e och jag trodde den 16e. Inga fotobutiker har öppet förrän den 10e och då är det försent så jag kan inte få ut några printar. Jag antar att jag får skylla allt på Gud och Jesus eller på att jag egentligen har ett annat öde. Som att åka till Californien, jobba ett skitjobb (läs: gå arbetslös ett halvår till) och inte vet jag - drömma om att gifta mig rikt. Ett mirakel kan ske, men jag räknar inte med det. Istället försöker jag planera in en bok, ska söka statligt stöd och ja... Vi får se. Jag har en fin idé. Jag funderar också på att ringa ett samtal och boka in två dagar i sommar i ett hus med endast en till person och min kamera. Vi får se. Det kan bli något alldeles extra. Men hur mycket planer jag än har så skulle jag verkligen vilja plugga och få guidning och hjälp att bli bättre för jag vill bli så otroligt mycket bättre. Fan för att man är ett jävla cp som drar ut på tiden såhär tills man inser att "jahapp, så lyckades man igen."

Sen undrar jag varför Stockholm är så bra, men ojojoj så ytligt. Allt detta mode. Mode mode mode. Det känns som någon sorts tävling i att dölja osäkerheter. Trist. Fast jag kanske bara är avis som går runt i kläder jag haft i flera år för att jag helt enkelt inte har råd med nya.

Interpol kommer till Stockholm också. Skitbra liksom om det inte vore för att jag ska vara i Borlänge då. Jag ska avvakta några dagar och sedan se vad man kan göra åt saken. Gratis hotell och ev skandaler med Doherty väger inte riktigt upp Interpol.

Åt mycket god påskmiddag hos David och Teres ikväll i gott sällskap. Det var plåster på såren iaf.

01:00

Lördagen har fortfarande mig i sitt grepp. Jag och Ulrika konstaterade efter att Dolly var sjukt bra, men att det inte alls går att jämföra med hur stort det var att se Final Exit. Och konserten var så jävla fantastisk, folk var så peppade och vi fick grymma bilder och det finns klipp på youtube. Trots att jag bevittnat årets konsert, så känns det också konstigt. För att det var att stiga tillbaka 10 år i tiden. Allt som en gång fanns kom till liv, samma människor var där fast hade vuxit upp. Med barnslig förtjusning öste intrycken in över mig och jag kände att såhär mycket umeå hardcore kommer vi nog aldrig få se igen. Det är det här som gör mig så upprymd, fylld med kärlek som jag någonstans tappat mellan Umeå och Stockholm. För jag vet, att hur mycket jag än älskar Stockholm och jag vet att det är där jag hör hemma nu, så önskar jag att jag fick bo i Umeå Hardcore när det är så som det var i lördags. Men så är det aldrig mer, och så har det en gång varit. Jag kan inte leva i det förflutna. Jag kan bara älska mina minnen av hur det brukade vara och hur det var i lördags. Umeå och alla som bor här älskar jag så att kroppen värker, men jag kan inte bo här. Det går inte.