fredag, december 22, 2006

This is England



Idag är det fyra år sedan Joe Strummer gick ur tiden. Jag pratade om min största hjälte med min mor idag och när jag sa Joe så slog det mig att just idag för fyra år sedan så dog han. Olle berättade för mig i helgen om när han träffade Joe på hultsfreds camping. Jag blev helt vild och undrade vad dom pratade om men Olle kom inte ihåg. Hur kan man glömma?! Jag skulle aldrig glömma. Jag hade trillat av pinn. Jag får aldrig träffa honom, det suger. Min plan är att träffa Paul Simonon nästa år. En som ligger och nosar Joe i hasorna, tillsammans med DeeDee, Bruce, Debbie... Fast Debbie har jag ju haft ögonkontakt med! Det är crazy. Men ingen är ju som Joe.

Igår kom jag till Umeå, gick in mot stan med all min packning och den första jag träffar råkar vara robster som jag sett fram emot att träffa, ungefär som alla visserligen. Där började kramkalaset. Sen träffade jag Ida, Helena, Pernilla, Josefin, Filip, Dennis, Anna... Och idag fortsatte det med Theresia, Sara, Lisa, David och Jonas! Jonas Jonas. (Det här kan kanske tyckas som något vänner-rabblande, men saken är den att jag glömmer saker mer och mer och ja - det är ju bra att minnas sånt som var fint) Skulle egt druckit drinkar med Jonas och Helena ikväll men det blev inte så, bussen går exakt nu och jag har ca 70 bilder på ringar som ska jobbas på... Jullov? Inte än =)

1 kommentar:

Flanellskjorta sa...

Välkommen "hem"!