Jag pallar inte allt allvar. Så fort det ska pratas om viktiga grejer fylls min kropp och mitt hjärta av svart bläck. Bläcket pulserar ut i blodet och förgiftar min uppenbarelse. Ren och skär ångest är symptomet och jag måste byta samtalsämne för jag vill, kan och orkar inte ta tag i allvaret. Om jag ignorerar det så försvinner problemet. Iallafall för stunden.
Man kan tala om hur mycket trivialt självömkande det finns, och visst har folk haft och har det värre. Men ingenting kan mäta sig med hur allt ter sig för mig. Jag kan inte relatera. Jag vet bara att när det är såhär, så är det för svårt. Nu måste jag sova lite tror jag, så att det känns som att jag vaknar till en bättre dag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar