Idag lockade, som många dagar tidigare, att få åka till min mormor. Hon bor ute på landet ca 10 minuter från Bredbyn. Det är så otroligt vackert där att man tappar andan och min mormor är så gullig så. Hon var kattvakt åt min kusins katt, namngiven jojo, som är hela 17 år. 17! Gammal gammal katt. Kanske t.o.m. född på 80-talet, men jag vet inte hundra.
Idag var det varmt, 23-24 grader ca. Vi åt mormors skorpor och hemmagjorda saft ute på gården. En bit bort bor hennes grannar, där råmade en ko och hästarna hade fått ett jättegulligt hjärtskärande fint föl. Jag ville så himla gärna klappa fölet, men jag vågade inte fråga grannarna om jag fick.
Efter middagen besökte vi fölet och jag pratade lite med djuren. Kon råmade konstant. Jag tror kanske att hon ville bli mjölkad, men mest att hon kanske såg avundsjukt på mamma-häst och bebi-föls kärlek och saknade sin lilla kalv. På mormors uppfart var en liten fågelbebi som inte kunde flyga, ingen mamma eller pappa dök upp för att hjälpa den lilla varelsen som livrädd sprang ifrån mig. Jag ropade att det är ok, med min finaste röst jag kunde få fram, jag är ju vegetarian! Jag vill hjälpa dig.
Jag och min mor gick ned mot ån där jag och min familj brukade bada varje sommar som små. Fortfarande väldigt fint där, men det märks att tiden har gått. Jag ville prata lite med och fota tjurarna som äger slätterna därute. Jag gick där på grusvägen och blev besviken, jag såg dom ingenstans. Men så hörde jag klockorna skälla och jag stod och väntade. Efter ett tag kom dom en efter en fram, snart var dom ca 10-12 styckna. De flesta var ganska små, kanske tre var stora och en var riktigt stor. Blygsamma var dom, dom vågade knappt komma fram. Men så stod vi där. Jag och 12 tjurar och en kamera och dom tittade på mig och min kamera och var så nyfikna. Jag blev helt uppfylld av deras magnifika uppenbarelser och tyckte att alla djur är små mirakel. Men dom såg så ledsna ut, och jag blev så förtjust i en liten och söt tjur. Jag blev mer och mer ledsen över att vi som stod där och tittade på varandra lever helt skiljda liv och jag kan inte göra något åt det. Jag kan inte släppa dom fria. Nummer 6365, vilket namn. Deras sorg kändes så stor och jag började gråta och sa till mamma att nu måste vi gå. Jag ville köpa den söta lilla och beskydda honom. Han såg så hoppfull ut.
Jag grät lite till och mamma förstod. Aldrig förr har jag gråtit åt något liknande, inte ens under min vildaste aktivist/veganism-period. Sen åkte vi och badade i en vacker fors, drömsk och 16 grader kall men skön.
1 kommentar:
åh så fint!
Skicka en kommentar