Dagen som aldrig tar slut

Idag är en sån dag när man vaknar och bara vill att dan ska ta slut. Klockan är 09:09. Så dåligt som jag mår idag är inte ofta och nej, inte bakis.

Hela den här helgen har varit, trots festivalen, sådär. Allt är sån obalans hela tiden och jag har en malande känsla av att inget riktigt stämmer. Jag är smutsig, allt jag äger är skitigt och jag skiter i Oslo. Inte för att jag inte vill, utan för att jag inte orkar. Imorgon kanske jag hade orkat, idag finns det inte ens på kartan.

Way out var en historia i sig. Allt bråk kring fotovästar gjorde att det mesta blev skitjobbigt att ha att göra med. Den första dagen var SÅ mycket roligare än andra. Då fanns inte problemet, då var det först till kvarn. Andra dagen fick vissa utvalda västar, av någon anledning var vi inte en av dessa. Vi köade t.ex. i en timma för att få våra västar till Juliette och det behövdes verkligen. När jag gick till Kanye så berättade vakterna att västarna varit tjingade sedan the ark spelade, dvs TVÅ TIMMAR innan. Vem vill stå och köa bort en hel festival? Det är helt sjukt. Jag är så jävla besviken att ni inte kan förstå, det jag helst ville fota fick jag inte fota alls och det jag näst helst ville fota ställde in. Allt känns bara snopet och jag gillar fortfarande inte Göteborg. Jag vill egt inte åka hem men jag vet inte heller var jag ska ta vägen. Hopplöst.