På tal om att vara kort

Jag sitter och funderar lite på det här fenomenet om att det är så jävla tacksamt för folk att skämta om min längd. Jag bryr mig egentligen inte längre. Jag har valt bort att bry mig, för det är inte lönt att kämpa emot. Ni har ingen aning om hur ofta jag får höra pikar, skämt och dylikt över min längd. Det är som att folk inte fattar att jag vet att jag är kort, liksom, No shit sherlock?
Det folk kanske inte alltid förstår är att jag hela mitt liv fått höra denna eviga visa, i mina yngre dagar bringade det mycket jobbigt för min uppväxt - mobbing. Detta är egentligen ingen skillnad, och som vuxen borde man veta bättre. Jag har aldrig hört någon sitta och driva med någon, rakt i ansiktet, om denna råkar vara fet, lukta illa, ha ticks - whatever - som vuxen människa. Visst, bakom ryggen och det är väl ok för det man inte vet tar ingen skada av. Men av någon outgrundlig anledning är det hysteriskt roligt och absolut okej att driva med mig för att jag tangerar 160 cm. Men jag anser att både som barn och som vuxen så är det bäst att köra isblockmetoden och inte bry sig, för hur mycket man än tappar det och blir galen, ber folk att dra åt helvete och skäller ut så spelar det ingen roll, det blir bara mer tacksamt att skämta om det då. Men jag hoppas att ni vet, att långt härinne sitter fortfarande ett djupt och jävligt less och cyniskt gammalt ärr som hatar era jävla skämt om min längd och as far as I'm concerned så vet jag att det inte är min karma som står i dålig dager för att folk inte har något bättre att fundera över. Alla får det dom förtjänar i slutändan. No pun intended.