01:00

Lördagen har fortfarande mig i sitt grepp. Jag och Ulrika konstaterade efter att Dolly var sjukt bra, men att det inte alls går att jämföra med hur stort det var att se Final Exit. Och konserten var så jävla fantastisk, folk var så peppade och vi fick grymma bilder och det finns klipp på youtube. Trots att jag bevittnat årets konsert, så känns det också konstigt. För att det var att stiga tillbaka 10 år i tiden. Allt som en gång fanns kom till liv, samma människor var där fast hade vuxit upp. Med barnslig förtjusning öste intrycken in över mig och jag kände att såhär mycket umeå hardcore kommer vi nog aldrig få se igen. Det är det här som gör mig så upprymd, fylld med kärlek som jag någonstans tappat mellan Umeå och Stockholm. För jag vet, att hur mycket jag än älskar Stockholm och jag vet att det är där jag hör hemma nu, så önskar jag att jag fick bo i Umeå Hardcore när det är så som det var i lördags. Men så är det aldrig mer, och så har det en gång varit. Jag kan inte leva i det förflutna. Jag kan bara älska mina minnen av hur det brukade vara och hur det var i lördags. Umeå och alla som bor här älskar jag så att kroppen värker, men jag kan inte bo här. Det går inte.