Sitter i köket och det är litelite sol ute, så pass att man kan blunda och låtsas att det är sommareftermiddag och varmt ute. Jag lyssnade på Tears For Fears och kände mig -89 igen. Kände hur asfalten var varm under mina små fötter, hur vinden fläktade lite mot varm hud som när man varit ute en hel dag och kvällen börjar komma. Kunde nästan känna lukten av nyklippt gräs.
Jag är evigt tacksam Roland & Kurt som alltid ger mig denna trygga känsla när helst jag behöver den.
Herregud, kommer aldrig sommaren snart?
(Jag längtar ju till Rålis, Norrmälarstrand, Bad och Umeå. Hörnefors och sist men inte minst, mamma och pappa.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar