Lördagen spenderade jag vid gula villan, tittandes på laakso som jag tycker väldigt bra om. Hade det inte varit för laakso så hade nog hela kvällen förtrollats till en näve skit som Karin hade uttryckt sig.
Det hade inget att göra med mitt sällskap direkt, kanske lite med att alla andra band jag såg var en gäspning, men mest för att jag kände mig som en tant. Det börjar bli påtagligt, och det är klart att jag låter som en tönt som säger så, men jag kände mig så gammal. Alla snygga, coola, 20-åriga, vicenödiga människor och jag. Jag har inget gemensamt med dom längre direkt, mina intressen för öl och fest kanske har bytts ut mot tidig hemgång och cityakuten. När jag stod där och smuttade på min öl så förstod jag sakta men säkert att jag längtade efter ett vuxet liv. Vuxet i den bemärkelsen av bra jobb, bra boende, stabilt förhållande som kanske leder till familj om några år. Vem vet. Bara det är chockerande, jag har aldrig tidigare kunnat tänka mig en egen familj. Och att jag aldrig i hela världen skulle kunna hitta det på ett sånt ställe som lördagkväll vid gula villan.
Min längtan efter stabilt förhållande, att hålla någon i handen, blev mer och mer påtaglig när fulla fransmän försökte konversera med mig. Sån längtan som drabbade en när man var högstadieålder och ingen ville bli ihop med en. Så kraftigt var det.
Men det kommer. Och jag var ju inte äldst, Orup var ju där.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar