Spökbloggen

Jag ska avsluta denna blogg men jag tänker fortsätta blogga! Fast under hemligt namn. Den som fortfarande vill läsa, och ja, det kommer vara privat men alla under fiktiva namn, kan skriva en rad med sin epost i kommentarerna så mailar jag när det är ok go på den.

Förövrigt kan jag summera veckan med fem dagar jobb, tre dagar debaser. Typ. Två dagar laakso och idag David och Dennis-cirkusen.

---

Förresten, vad pratar man med folk om som man inte känner tidigare? Alltså ibland rinner det ju på som vatten, men ibland blir man nervös av någon anledning som att det kan vara en gullig kille eller någon man vill göra bra intryck på. Eller att man helt enkelt inte kan mötas halvvägs och det blir tyst. Behöver tips på vad man säger i såna situationer så det sätter den s.k. bollen i rullning. Tipsa nu!

Tänk er scenariot:

Du slits med tröttheten och att någon man inte kan förhålla sig till spökar. Det värker lite i själen och du pratar med din nya vän från vallon-landet och ber honom spela och sjunga på sängkanten. Han ber mig slå på skype, säger att jag inte får säga ett ljud. Videokameran filmar en gitarr och jag får en av de vackraste, mest välspelade version av denna låt, akustiskt utan sång. Jag höll på att börja gråta. Visst känns det fint att vara vid liv ibland?

Typiskt

Men fan då, ja då har man väl kanske trampat i klaveret och tagit sig vatten över huvudet.

Söndagsångesten består av jobbångest. Imorgon börjar jag jobba på pendeltåget. Nervöst. Eller så är jag hungrig, jag glömde ju att äta middag igår.

Tiderna förändras

Jag känner att jag blir mer och mer bevakad och jag har därför försökt sopa undan alla spår som finns för att folk ska fatta vem jag är.

Idag mötte jag min nya vän. Min nya vän är en känd skådespelare som inte längre gör film, trots att han vill. Vi umgicks i tre timmar och pratade så öppet om allt att vi kom längre och närmre än vad vissa vänskapsförhållanden någonsin gör. Jag hoppas att han aldrig hittar till min blog. Jag vet inte varför.

Men ni ska förstå. Jag önskar honom allt fint i världen. Jag ska stötta honom för jag tycker han är fantastisk på sitt sätt, men om han inte orkar - jag kommer inte orka bära hans värld också. Jag kan inte ännu en gång försöka hjälpa någon som inte vill ha hjälp eller förändras. Men jag tror på honom och jag hoppas att han fattar det. Min nya talangfulle vän som det gått så snett för. Min egna Pete Doherty.

(Men vi vet ju att Pete Doherty precis släppt en fantastisk skiva, så inget är omöjligt...)

När jag kom hem väntade Michael på msn. Michael är en av tre fransmän jag lärde känna för några veckor sedan. Han är otroligt blyg men hemskt rolig. Hemskt attraktiv också. Men så bor han ju i Grenoble också.

-----------------------

Jag kanske ska få träffa Dee Snider!

Okej jag måste

Det här är sånt jag tittar på om och om och om igen. Jag blir aldrig så glad som av AFV och kattungar.

The end of an era

Först och främst, kommer ni ihåg artisten Era? Som sålde skivor som smör! Sån där mumbo-jumbo-tramsmusik. Alltid nummer ett. Vad hände med honom?

Sen det här jävla gisslet med att ligga i sängen och vara trött och tröttblogga men allt förstörs av kissnödigheten. Nödvändigt! Så det blir väl att gå upp snart igen då. Jag som hade tänkt dra ned ögonlocken och zzz.

Inom loppet av en vecka har två av mina favoritbloggare, en av dom råkar vara min absoluta favorit, slutat skriva. Det är slutet på en era och jag tänker inte vara den sista som står kvar på skutan när skeppet sjunker. Blogging är så jävla förra veckan. Nog för att jag mest verkar skriva för mig själv så jag säger kanske såhär, tack för den här tiden Annie!
Märkligt, man kanske måste börja föra RIKTIGA dagböcker utan hämningar. Men jag som inte skriver så snyggt och knappt kan läsa mig egna handstil kommer nog få problem med det. Jaja inget är hugget i sten, jag kanske skriver imorgon som om inget hade hänt.

Value

Sitter i sängen och tittar på Bruce Springsteen live in NY-DVD när Jungleland går igång. Jag glömmer gång på gång bort vilken tung pjäs denna låt är och när Clarence saxofonsolo drar igång ända fram till slutet så sitter jag med tårar i ögonen tills dom trillar för det är så jävla vackert. Jag kunde inte hitta ett klipp med just det framträdandet men detta är minst lika bra, snälla titta och lyssna!

Jungleland (Vintage)

Add to My Profile | More Videos

Memory Lane

Efter påminnelse via en annan blogg så reste jag flera flera år tillbaka i tiden. Jag vet att ni är säkert jätteless på youtube-klipp men ta dig en titt och säg mig, känner du dig inte som tonåring igen?